DE SISTA FARTVINDSKYLDA MODELLERNA FRÅN SKI-DOO
De första åren på 1970-talet fanns ännu fartvindskylda motorer i många snöskotermodeller. Den motortypen hade med fördel använts i tävlingssnöskotrar och i sportigare modeller då man kunde plocka ur lite mer effekt med samma cylindervolym. Här fanns ingen kylfläkt som ”stal” effekt. Nackdelen med en fartvindskyld motor var att den var så känslig för överhettning. Man fick tänka sig för och inte låta motorn gå för länge på tomgång då motorns kylning var beroende av den svalkande fartvinden. Även kanadensiska Bombardier hade genom åren haft sportiga Ski-Doo modeller med fartvindskylda motorer i sina modellprogram, men till säsongen 1975/76 hade Ski-Doo endast en modell med fartvindskyld motor, den sportiga och ikoniska TNT RV-modellen. Var detta början till slutet för fartvindskylda modeller? Nej, inte riktigt.
Nysatsning
Till säsongen 1976/77 separerade Ski-Doo sina Everest- och TNT-modeller i två olika familjer. I och med det ersatte man de gamla TNT-modellerna med tre helt nya varav två med fartvindskyld motor. Den låga, breda TNT RV-modellen kompletterade TNT-familjen med sin fartvindskylda motor. De nya TNT:erna fick ett nytt stålchassi som var svartmålat. Chassit var lika brett som ett Everest-chassi men var 15 cm kortare än föregående års TNT-chassi. Det innebar ett bredare (42 cm) men också ett kortare (289 cm) drivband. Boggin var Ski-Doo:s okopplade Torque Reaction-boggi där man enkelt kunde ändra fjädringsinställningen på den främre och den bakre boggiarmen med hjälp av tändstiftsnyckeln.
Ingen elstart erbjöds, men det kan man kanske förstå då det handlade om sportmodeller. Inga onödiga kilon här inte. Men framför föraren fanns både hastighetsmätare och varvräknare. Huvarna fick ett helt nytt utseende och designades utifrån funktion där det stora luftintaget framtill skulle skopa in kylande luft in till motorns kylflänsar. En del av kylluften styrdes även via deflektorer till broms och variator. Huven fick snabbt smeknamnet ”Kuben” för sin ovanligt kantiga form. Motormässigt delade de två fartvindskylda motortyperna, 340 och 440, vevhus och slaglängd men även att de var utrustade med en Mikuni VM34 förgasare. Sekundärvariatorn var kopplad till kedjehuset som satt till vänster i motorutrymmet. Bränsletankens rymd var 27 liter och gav normalt sett en räckvidd på 25 mil. Torrvikten var för TNT 340 (181 kg) och för TNT 440 (184 kg).
Den större 440-motorn kom att dras med en hel del problem under säsongen och Ski-Doo tvingades löpande komma med flertalet modifieringar och uppdateringar som lindrade motorproblemen. TNT-modellerna upplevdes som snabba och lättstyrda. Kritik fanns på att tankpåfyllningen, som hamnat direkt under styret, var felplacerad. Löstes genom att vrida styret innan tankning.
Den tredje modellen med fartvindskyld motor från Ski-Doo säsongen 1976/77 var som sagt den populära TNT RV 340 som med sina fina tävlingsframgångar prioriterades av den svenska
Sista säsongen
Till 1978 års säsong fanns bara två fartvindskylda modeller kvar hos Ski-Doo då man lade ner den problemtyngda TNT 440 FA-modellen. Kvar var nu TNT 340 FA-modellen i det nyligen framtagna stålchassit som endast fick kosmetiska förändringar via lite nya färger och dekaler.
Den fräsiga RV-modellen blev av med sitt TNT-tillägg och var inte med i TNT-familjen längre men var den andra modellen för året med fartvindskyld motor. Ingen av dessa två modeller kom dock att säljas i Sverige.
1978 år säsong kom dessutom att bli den sista säsongen med snöskotermodeller med fartvindskyld motor från Bombardier. Trenden var nu att det kom fler och fler modeller med vätskekylda motorer i stället. Några amerikanska tillverkare fortsatte att erbjuda snöskotrar med fartvindskylda motorer ett antal år till, men efter 1984 års säsong var det slut på det motoralternativet i snöskoterbranschen.
